Patienters rätt att få välja vård krymper

0
297

Margot Granvik är vetenskapsjournalist och klassisk homeopat.
Hon driver sidan www.vetenskapenomhomeopati.se
där hon beskriver vetenskapliga studier.
Mottagningen finns i Gröndal.
Kontakt:
www.homeopaticentret.se
e-post: info@homeopaticentret.se

 


KAM-utredningen kom våren 2019. Det är en statlig utredning om komplementär och alternativ medicin (KAM). Utredningen föreslår en ny lag för vård som sker utanför den vanliga skolmedicinen, samt en del annat vid KAM-behandlingar.
I sju kommande artiklar analyserar jag utredningen.

 

KAM-UTREDNINGEN 01: Patientens rätt att själv välja

Den första meningen i regeringens direktiv till KAM-utredningen lyder: ”Patientens rätt att själv välja vilken vård och behandling man vill ha för sina besvär måste i största möjliga utsträckning respekteras.”.

Tidigare har regleringen av KAM-utövning ingått i samma Patientsäkerhetslag som styr den vanliga sjukvården. I KAM-utredningen föreslår nu utredaren professor emeritus Kjell Asplund att en helt ny lag instiftas: Lag om vissa begränsningar i rätten att yrkesmässigt utföra vård.

Lagen ska alltså reglera vad KAM-utövare får eller inte får göra.

Vad betyder lagförslaget, förutsatt att det går igenom riksdagen, för patientens rätt att själv välja vård och behandling?

Om den nya lagen går igenom kommer barn under 15 år och gravida, samt allvarliga sjukdomar, inte att få behandlas av KAM-utövare. Idag är det förbud för att behandla barn under 8 år.

Symtomlindrande behandling ska dock vara tillåten att utföra på alla patienter, alltså även på barn, gravida och allvarligt sjuka.

Vad betyder detta i praktiken?

Säg att en patient med cancer inte vill ha cellgifter och strålbehandling utan i stället vill ha alternativ behandling. Det är då, enligt Asplund, helt i sin ordning att patienten avböjer den vård som hälso- och sjukvården erbjuder. Men patienten kan inte söka alternativ vård i Sverige för sin cancer, eftersom KAM-utövare inte får behandla ”maligna tumörsjukdomar”. För att följa lagen får då till exempel en patient med cancer enbart söka KAM-behandling för att lindra symtom, oavsett om symtomen orsakas av cancern eller av hälso- och sjukvårdens behandlingar.

I praktiken innebär detta att Asplund stoppar den enskilda allvarligt sjuka människans möjlighet att välja vård, eftersom utredaren förbjuder KAM-behandlare att befatta sig med allvarliga sjukdomar i sig.

Den andra meningen i regeringens uppdrag till KAM-utredningen om patientens rätt att välja lyder ”Denna rätt måste dock vägas mot intresset av att upprätthålla hög patientsäkerhet.”.

Utredaren har alltså haft att vikta patientens rätt att välja, mot patientsäkerhet.

Utredningen motiverar förbuden att behandla barn, gravida och allvarligt sjuka i det nya lagförslaget, med att förbuden ska förbättra säkerheten för de personer som önskar få alternativ eller komplementär behandling.

Resultatet i praktiken blir att Asplunds lagförslag låter säkerheten väga tyngre än den enskilda patientens rätt att själv välja vård. Det är bara ibland som man som patient ska få välja.

Till min mottagning kommer många patienter som gått runt inom skolmedicinen utan att ha blivit botade, eller fått hjälp med att dämpa symtom. De har blivit allt sjukare och fått allt fler läkemedel och biverkningar. Många söker sig därför till homeopati (och andra KAM-metoder).

Det Asplund i praktiken då förväntar sig av mig som behandlare är att jag enbart ska arbeta för att lindra symtom hos allvarligt sjuka. Dessutom lägger utredaren över ansvaret på mig att bedöma var gränsen går för när sjukdom blir allvarlig sjukdom, alltså när jag får arbeta för att åtgärda grundorsaken och bota patienten, eller när jag enbart ska lindra symtom. Denna bedömning blir jag ålagd att göra under hot om straff ifall jag missar gränsdragningen.

Till min hjälp har jag bland annat Försäkringskassans lista som till exempel pekar ut ”svår depression” och ”epilepsi med dålig anfallskontroll” som allvarliga. Jag ska då bedöma när en depression kan betraktas som svår. Eller när en epilepsi anses ha dålig anfallskontroll. Ska jag dra gränsen vid ett anfall om året? Ett anfall vartannat år? Eller vid anfall varannan månad? Vid interiktal aktivitet?

Det kan tyckas märkligt att en statlig utredning om sjukvård utanför den konventionella hälso- och sjukvården vill lägga över ansvaret för medicinska bedömningar på KAM-utövare. Lyckligtvis är auktoriserade medlemmar i mitt yrkesförbund utbildade i basmedicin. I stort sett har vi ungefär samma teoretiska utbildning i medicin som sjuksköterskor. Om Asplunds nya lag går igenom får vi väl helt enkelt komplettera våra medicinska kunskaper så att vi kan följa Försäkringskassans lista.

Men nog hade det varit mer fruktbart om KAM-utredningen hade tagit fasta på en annan intention från regeringen; nämligen att arbeta för att öka kontakterna och förståelsen mellan skolmedicinen och den vård som ges utanför sjukhusen och vårdcentralerna. För vad kommer skolmedicinare att tycka om att vi gör medicinska bedömningar? Det kan vara känsligt.

Jag hade också önskat att mina patienters upplevelser av hälsa och sjukdom avhandlats på ett mer seriöst sätt av KAM-utredningen än att reduceras till en skarp lista med diagnoser. För mina patienter är hälsa nämligen oftast en mycket större fråga än ”sjukdom”.

Läs också KAM-UTREDNINGEN 02 om varför patienter söker homeopati.