Frågorna är homeopatens viktiga verktyg för att kunna bota

0
2330
Margot Granvik, klassisk homeopat
Margot Granvik är vetenskapsjournalist och klassisk homeopat.
Hon skriver om vetenskapliga studier på www.vetenskapenomhomeopati.se
Mottagningen finns i Gröndal i
Stockholm.
Kontakt:
www.homeopaticentret.se
e-post: info@homeopaticentret.se
Tar även emot via Skype eller Zoom

 

 

–Vi vill ha hjälp med hans koncentration och rastlöshet! Vi vill att hon ska fungera i skolan och ha kompisar!

Det är nog de vanligaste önskemålen från föräldrar som söker behandling för barn som har eller misstänks ha diagnos inom autismspektrumtillståndet.

Hade det varit så enkelt att alla rastlösa barn som har svårt att koncentrera sig skulle bli hjälpta av ett och samma homeopatiska läkemedel hade det varit väldigt enkelt och tacksamt att utöva homeopati. Men lägger jag in symtomen svårt att koncentrera sig och rastlöshet i vårt homeopatiska analysverktyg får jag upp 341 olika homeopatiska läkemedel som kan bota personer med dessa två symtom.

Det säger sig självt att vi behöver jobba vidare för att få fram det medel som kan ge bästa tänkbara resultat för barnet.

Hur behandlingen går beror till stor del på samarbetet med barnet och föräldrarna, men också på att föräldrar förstår vad homeopati är och accepterar att homeopaten behöver ställa frågor.

Eftersom homeopatens mål är att bota hela patienten (inte bara ta bort symtomen) behöver homeopaten hitta exakt det homeopatiska läkemedel som passar barnet bäst. När läkningen startat behöver vi regelbundet bedöma om samma medel ska upprepas, eller om ett annat medel behövs.

I praktiken betyder detta att vi behöver få, för oss homeopater relevant, information om barnet.

Under det första besöket hos homeopaten får barnet och föräldrar därför börja med att berätta vad de önskar få hjälp med. Efter det ställer homeopaten mängder av frågor.

Det kan vara frågor som om barnet är fruset av sig, eller en värmekamin, eller mitt emellan. Jag hade nyligen en ilsken patient som klagade över att jag under anamnesen ställt en fråga om patienten hade kalla eller varma fötter. Det var ju en fullständigt onödig och ytterst fånig fråga, enligt patienten, som sökt för en helt annan sak och inte såg någon anledning till att fundera över sina kalla fötter.

Så kan det ofta vara. Vi är inskolade i den vanliga sjukvårdens sätt att tänka. Vi söker vårdcentralen för ett enskilt avgränsat besvär med målet att få en diagnos som behandlas på ett bestämt sätt.

Homeopatin arbetar annorlunda. Man kan säga att den är mycket större. Homeopatins mål är att bota patienten.

Följaktligen så behandlar homeopaten patienten, inte sjukdomen. För homeopaten är inte diagnosen det viktigaste, även om den förstås bidrar med information om hälsotillståndet. Homeopaten vill få en helhetsbild. Frågan om varma eller kalla fötter må tyckas fånig, men bakom denna till synes konstiga fråga finns ett intresse för hur patientens inre organsystem fungerar. Hur är det med blodcirkulationen? Hur förmår patienten reglera sin kroppstemperatur?

Genom homeopatens frågor blir det tydligt hur patientens inre organsystem fungerar och om det finns symtom som tyder på besvär eller obalanser.

När det gäller det rastlösa barnet som har svårt att koncentrera sig är till exempel sinnesorganen och nervsystemet intressanta. Om ett barn efter några timmar i skolan håller händerna för öronen och gråter av utmattning är det tydligt att barnet är extremt känsligt för ljud. Är det till och med så att ljud gör ont i kroppen, undrar då homeopaten?

Och hur är det med ljus? Är solglasögon ett måste vid minsta lilla solglimt eller bländande snö?

Sedan har vi smaksinnet. Kan barnet absolut inte tänka sig att äta något som är surt, men älskar allt som är bittert?

Kan luktsinnet ge oss ledtrådar? Är det ett barn som klagar över maträtter som luktar, som inte tål svett-, kiss- och bajslukt från andra, men som gärna själv kan gå omkring både smutsigt och stinkande?

Beröringen? Vill barnet ha kramar? Är det nödvändigt att klippa bort tvättlappen i den nya tröjan för att den annars ”skaver”? Fungerar inget annat än mjukisbyxor?

Homeopaten frågar också om mat. Vilka starka begär och aversioner har patienten? Medan en del människor älskar fettränder på kött, väcker det vita fläsket avsky hos andra. En del älskar gröna äpplen, andra skulle inte komma på tanken att sätta tänderna i en kartig frukt. För föräldrar till barn som behöver hjälp är maten ofta ett stort bekymmer och min erfarenhet är att när det gäller mat får homeopaten ofta en tydlig bild av vad barnet älskar eller avskyr.

Är det då fånigt att fråga om kalla fötter, mjukisbyxor och mat? Nej inte alls. Oavsett om det är barn eller vuxna patienter ger symtom från inre organsystem, nervsystemet och matsmältning viktiga ledtrådar som hjälper oss att hitta rätt läkemedel för patienten.

Säg att det ena barnet gärna vill kramas och älskar glass, har kalla fötter, är jättetörstigt och gillar salt, medan det andra barnet också vill kramas och älskar glass, men har varma fötter, struntar i att dricka och inte bryr sig om chips eller salt. Det finns inte en enda klassiskt skolad homeopat som skulle ge samma homeopatiska läkemedel till de två barnen.

Det som mer än allt annat bidrar till en framgångsrik homeopatisk behandling är patientens unika symtom. De gör det lättare att hitta rätt medel. Barn med adhd har i regel svårt att koncentrera sig och är rastlösa. Barn med autism går ofta på tårna. Det är välkända, vanliga symtom. Ett unikt symtom är det som inte är så vanligt, utan särskiljande, och där det inte finns någon orsak eller koppling till en ”diagnos”.

Jag hade en ung patient där mamman under första besöket berättade att barnet hade en så frän svettlukt och att hon var tvungen att köra kläderna två gånger i maskin för att få bort lukten. En annan patient berättade att han inte ville gå till affären för han fick en stark och obehaglig känsla av att alla tittade på honom. En tredje patient ville ha bekräftelse, i alla sammanhang, överallt och hela tiden. Fler exempel på särskiljande symtom kan vara att barnet klänger på mamman så mycket att mamman inte får gå på toan ifred, sover med täcket över huvudet eller bankar huvudet i väggen.

Ofta ger liknande, mer ovanliga symtom, ledtrådar till homeopaten om vilka läkemedel som kan tänkas behövas. Genom att fråga på mer specifika symtom som är typiska för de olika tänkbara läkemedlen kan så småningom rätt medel väljas ut. För att komma fram till rätt medel behövs frågor, ibland riktigt många frågor om alla möjliga saker.

När barnet får rätt homeopatiskt läkemedel sätter medlet igång en läkeprocess. Under läkningen är det avgörande att homeopaten regelbundet gör uppföljningar för att se vad som händer: vilka symtom har försvunnit, tillkommit eller förändrats, hur har patienten påverkats, etcetera.

Vid uppföljningen går homeopaten igenom journalen och ställer frågor om relevanta symtom, om de är kvar, har ändrat karaktär eller om det har dykt upp nya symtom.

Jag minns en pappa som efter några uppföljningar var jättearg. Han tyckte att jag skulle läsa på inför konsultationerna så att jag slapp uppta hans tid med att ställa frågor om samma saker varje gång.

Jag kan förstå pappans ilska. Han upplevde det som att jag tjatade om samma saker varje gång, medan han inte tyckte att något hände med barnet. Enligt honom stod vi och stampade. De små framstegen var inte tillräckliga. För lite hände och det gick för långsamt. Det hjälpte inte att jag innan vi började behandlingen talat om att det inte var något quick-fix. Föräldrars egen utsatthet och trötthet kan tas ut i irritation över behandlingen. Jag lyckades inte förklara vad som behövdes och varför det var viktig att jag fick svar. Behandlingen blev inte bra och avslutades.

Det är i uppföljningarna som samarbetet med föräldrar blir viktigare än någonsin.

När det är som bäst har föräldrar noterat hur barnet påverkats och vad som hänt med symtomen. De berättar och svarar sedan gärna på frågor.

Ett bra samarbete med föräldrar är guld värt för homeopaten. Att behandla barn med diagnoser eller befarade diagnoser tar ofta tid och kan fresta på. Vi behöver skapa så goda förutsättningar som möjligt för att barnet, föräldrarna – och homeopaten – ska orka hela vägen.

Att få ställa frågor, och att få svar, är ett av homeopatens viktigaste verktyg för att behandlingen ska ge bästa tänkbara resultat.