Margot Granvik är vetenskapsjournalist och klassisk homeopat.
Hon driver sidan www.vetenskapenomhomeopati.se
där hon beskriver vetenskapliga studier.
Mottagningen finns i Gröndal.
Kontakt:
www.homeopaticentret.se
e-post: info@homeopaticentret.se
KAM-utredningen kom våren 2019. Det är en statlig utredning om komplementär och alternativ medicin (KAM).
Utredningen föreslår en ny lag för vård som sker utanför den vanliga skolmedicinen, samt en del annat vid KAM-behandlingar.
I en serie artiklar analyserar jag utredningen.
KAM-UTREDNINGEN 06 ÖKAD FÖRSTÅELSE
Ett av regeringens önskemål med KAM-utredningen var att se över kontakterna och förståelsen mellan den etablerade vården och den vård som drivs utanför skolmedicinen.
Har då utredningen lyckats?
Utredningen har förtjänstfullt kartlagt och undersökt, samt redovisar och redogör för sina resonemang, slutsatser och slutliga förslag. Inget fel på det. Men när jag läser utredningen träder en bild allt tydligare fram: Utredningen har placerat sig på en upphöjd upplyst kulle. De ”andra” – KAM-utövarna – finns nedanför kullen, bortanför den djupa vallgrav som omgärdar de ”upplystas” platå. Väktare har placerats ut för att skydda denna upplysta plats och deras lansar är inristade med ”Vetenskap och beprövad erfarenhet”. Mycket litet av det alternativa ska beredas tillträde.
Det jag, som står i periferin utanför och bortanför, ser, när jag läser KAM-utredningen är inte den verklighet jag lever i. Man brukar säga att djävulen bor i detaljerna, så jag börjar med några detaljer.
KAM-utredningen vill förbjuda att barn under 15 år behandlas med alternativa och komplementära metoder. En motivering är att: ”… det vid KAV saknas sådana bestämmelser som inom hälso- och sjukvården säkerställer behandlingseffektivitet och patientsäkerhet.”.
(Med KAV avses komplementär och alternativ vård; min anmärkning.)
För flera år sedan stod en man från Socialstyrelsen i teve och sade att man inte hade fått några signaler om att en epilepsimedicin kunde leda till ökad suicidrisk hos barn. Dagen efter fick jag upprörda samtal från tre olika föräldrapar. De hade alla haft ett helvete att skydda sina barn som blev som förbytta troll av den utpekade epilepsimedicinen. Säg den förälder som inte berättar det för sin behandlande neurolog när de desperat söker hjälp!
Hade jag inte själv under två dygn fått blockera balkongdörren och bokstavligen sitta på min dotter, som har svårbehandlad epilepsi och där det utpekade läkemedlet gav en förfärlig reaktion, hade jag kanske inte tänkt så mycket på det och hur biverkningar av dessa potenta kemikaliska läkemedel återrapporteras upp i systemet. Eller snarare, i detta fall, uppenbarligen inte förts bakåt och uppåt i systemet.
Det tog två dagar för dottern att komma ur medicinens akuta grepp. Och långt mycket längre att läka ut biverkningarna.
Så visst: Hälso- och sjukvården har ”bestämmelser” som ”säkerställer patientsäkerheten”. Det är säkert så. Men vad betyder det i verkligheten. Hur många patienter som berättar om biverkningar upplever att det de berättar leder till att sjukvården agerar?!
Enskilda personers erfarenheter kan naturligtvis inte tas som bevis för att ett helt system inte fungerar! Men när annat också pekar mot brister har man som medborgare rätt att börja fundera. Det finns väl inte någon som undgått Macchiarini-affären där tre patienter dog. Trots tidiga varningar och visselblåsare. De sista att erkänna att fel begåtts var de högst uppsatta och ytterst ansvariga! Hade inte den envisa journalisten fortsatt gräva hade dödsfallen förmodligen tystats ner. Så var fanns ”bestämmelser som säkerställer patientsäkerheten” i vårdskandalen på Karolinska sjukhuset och Karolinska institutet?
Lite ödmjukhet och lite självrannsakan skulle inte skada. Även om det inte var KAM-utredningens uppgift att utreda patientsäkerheten hos hälso- och sjukvården, så blir den självgoda tonen olustig.
Måhända att KAM-utövare och yrkesförbund inom KAM inte har den vanliga sjukvårdens strikta system för att återrapportera biverkningar. KAM-utövare är oftast egenföretagare som lever av att patienter betalar för konsultationer. Vilket företag kan överleva med missnöjda patienter? Är inte behandlaren tillgänglig och tar hand om frågor och oro tappar man sannolikt sina patienter. Det är en form av ett självreglerande system. Kanske att hälso- och sjukvården har något att lära av KAM?!
Självklart finns det saker som yrkesförbund inom KAM kan utveckla; som att värna höga krav på basmedicinsk utbildning etc.
Förståelse kan gå åt två håll. Kanske skulle den konventionella medicinen må bra av att stiga ner från sin upphöjda platå och med öppet sinne ta in det som händer utanför det inhägnade kungadömet. För jag lovar, här nere pågår en folkrörelse! Den är inte farlig, den är bara mån om sin hälsa och väldigt påläst och kunnig och den söker sig fram bland behandlingsmetoder, och kommunicerar och utbyter erfarenheter.
Som jag tolkar det håller förståelsen av hälsa på att lämna skolmedicinens strikta naturvetenskapliga och biokemiska sätt att förhålla sig. Det nya är hälsa i vid bemärkelse. Hälsa som helhet.
Det är beklagligt att KAM-utredningen inte tog chansen att öppna sig för det pågående paradigmskiftet. I stället begränsar sig utredningen till att via juridik befästa ett ”vi och dom”.
Det finns de som idag varnar för att den tillit, som betraktas som kittet som håller ihop ett samhälle, håller på att urholkas. KAM-utredningen är ett skolexempel på hur vallgravar grävs. Utredningen genomsyras av misstro och misstänksamhet.
Jag har som klassisk homeopat ett uppdrag. Den beskrivs i den homeopatiska medicinska läkekonstens portalparagraf: ”Läkarens högsta och enda kallelse är att göra sjuka människor friska.”.
Det ska ske på följande sätt: ”Botandets högsta ideal är hälsans hastiga, milda och varaktiga återställande eller att avlägsna och förinta sjukdomen i hela dess omfång på snabbaste, tillförlitligaste och oskadligaste sätt.”.
Kort sagt: Homeopatens uppdrag är att bota utan att skada!
