HOMEOPATIN FÖDS
Den homeopatiska principen omnämns redan under antiken i de filosofiska tankegångar som den grekiska läkaren Hippocrates, läkekonstens fader, formulerade. Det dröjde dock innan homeopatin utvecklades till en medicinsk behandlingsmetod av den tyska läkaren Dr. Samuel Hahnemann (1755-1843).
Som läkare såg han de svåra biverkningar som dåtidens mediciner och behandlingsmetoder orsakade. För Hahnemann var det viktigt att inte skada sina patienter, så han började översätta medicinsk litteratur istället för att behandla. Vid en översättning stötte han på påståendet att den läkande effekten av kinabark (kinin) för malaria berodde på ämnets bitterhet. Istället för att tro på denna ologiska förklaring valde han som en sann vetenskapsman att testa ämnet på sig själv.
Till sin förvåning upptäckte Hahnemann att han drabbades av karakteristiska malariasymptom. Han slutade ta kinin och besvären upphörde. Han gjorde om försöket och historien upprepades. Det faktum att ämnet kunde framkalla liknande symtom hos en frisk person, som hos en malariasjuk person, väckte hans nyfikenhet.
Hahnemann testade andra läkande ämnen och fann att även de framkallade tydliga symtom hos honom. Han fortsatte då att systematiskt testa dem på sjuka patienter som hade symtom som stämde överens med de symtom Hahnemann själv hade fått när han prövade läkemedlen.
Lika bör med liknande botas
Successivt utvecklades en ny behandlingsmetod som Hahnemann döpte till homeopati efter grekiskans homeo (omoios) som betyder lika, och pathos som betyder lidande.
Grundläggande för homeopatin är likhetsprincipen: Similia similibus curentur. Det betyder låt lika bota liknande, med innebörden att de symtom ett ämne kan framkalla vid överdosering kan det även bota.
Även när Hahnemann arbetade efter likhetsprincipen uppstod det dock biverkningar. Därför experimenterade han att späda ut läkemedlen och märkte att de i förtunnad form fortfarande gav en väl så god effekt. I boken Organon finns hans noggranna anvisningar om hur man förtunnar ämnen och samtidigt potentierar, kraftigt skakar, behållaren vid varje steg i utspädningsprocessen.
Genom försök på sina patienter kom han fram till att ju mer ämnet förtunnades och potentierades desto större blev den läkande kraften, samtidigt som de traditionella biverkningarna minskade.
Läkemedlen prövas
Hahnemann utökade sina tester genom att anlita familjen, vänner och kollegor som försökspersoner. Ett flertal personer fick genomgå prövningar av olika substanser, alltid ett i taget. Vid dessa prövningar fördes protokoll över hur var och en av försökspersonerna reagerade. Informationen samlades sedan i böcker, Materia Medica. Efter Hahnemanns tid har många följt i hans fotspår och en stor mängd nya substanser har prövats på liknande sätt.
Homeopaterna var därmed tidigt ute med att utföra ordentliga kliniska prövningar på de läkemedel som användes.
Hur fungerar homeopati?
Homeopatin saknar en accepterad förklaringsmodell. Det innebär att ingen idag vet med säkerhet hur effekten av homeopatiska läkemedel uppstår.
Det pågår forskning i laboratoriemiljöer världen över och många studier pekar mot att det vid den kraftiga skakningen i tillverkningsprocessen skapas cluster av nanopartiklar, och att det är dessa som sedan påverkar organismens olika försvarsmekanismer.
Att homeopati har effekt, klart över placebo, framgår tydligt av forskningsstudier.