Modell förklarar hur homeopatiska läkemedel återskapar hälsa

0
2427

Bell, I och Koithan M. A model for homeopathic remedy effects: low dose nanoparticles, allostatic cross-adaptation, and time-dependent sensitization in a complex adaptive system. BMC Complementary and Alternative Medicine 2012, 12:191.

Skribent: Margot Granvik, journalist och klassisk homeopat
Referee: Erling Lomnäs

Modell förklarar hur homeopatiska

läkemedel återskapar hälsa

Homeopatiska läkemedel arbetar på ett annat sätt än den konventionella sjukvårdens kemiska droger. Aktiva substanser i form av nanopartiklar i det homeopatiska läkemedlet stimulerar kroppens och organismens olika system så att den återhämtar sig i sin helhet.

Iris Bell och Mary Koithan lanserar en sammanhållen modell för hur homeopatiska läkemedel verkar i levande organismer. De hoppas att framtida forskning läggs upp för att pröva hypoteserna i den teoretiskt beskrivna modellen som de förkortat kallar NPCAS. Det står för nanoparticle-allostatic cross-adaptation-sensitization.

Forskarduon konstaterar att en hel del olika hypoteser figurerat genom åren som försökt förklara hur homeopatiska läkemedel verkar, men att ingen förklaring hittills vunnit ett erkännade. Deras föreslagna modell tar med delar av tidigare förklaringar samt bygger även på empiriska rön.

Homeopatiska läkemedel potentieras

Homeopatin är ett över 200-årigt medicinskt behandlingssystem med en omfattande mängd fallbeskrivningar i klinisk litteratur, en mycket hög grad av tillfredsställelse hos behandlade patienter och en snabbt växande modern forskningsbas, konstaterar Bell och Koithan. Ändå härskar det fortfarande en skepsis mot den homeopatiska läkekonsten, där mycket av kritiken riktas mot just de homeopatiska läkemedlen.

Homeopatiska läkemedel är seriellt utspädda lösningar av tinkturer i etanol-vatten. De genomgår kraftiga skakningar, ”succussions”, vid varje utspädning. D-serien innebär att man tar en del tinktur och 9 delar etanol/vatten, C-serien att man tar en del tinktur och 99 delar etanol/vatten. Dessa proportioner behålls sedan vid varje efterföljande utspädning. Urtinkturerna görs av växter (extrakt), samt mineraler och eller djur(delar). Fast material sönderdelas först mycket fint, genom så kallad triturering, som är en upprepad malningsprocess i laktos.

När ett läkemedel har spätts ut och skakats, potentierats, över Avogadros tal (6 x 1023) borde det teoretiskt sett inte längre finnas några molekyler kvar av ursprungssubstansen i lösningarna. Konventionella forskare inom medicin och kemi hävdar därför att det inte är plausibelt, troligt, att homeopatiska läkemedel potentierade över Avogadros tal, det vill säga D24 eller C12, kan ha några farmakologiska effekter.

Begreppet ”farmakologiska effekter” används inom skolmedicinens läkemedelslära och handlar om vilka effekter substanser har på en organism. Enligt den kliniska farmakologins regler innebär en allt lägre kemisk dos en allt mindre påverkan på en organism, tills dosen är så liten att den inte längre kan ge någon effekt. Sambandet mellan dos och effekt beskrivs som linjärt.

Kritiken faller och bör omprövas

Antagandet att homeopatiska läkemedel inte kan ha någon effekt är korrekt, säger Bell och Koithan, men enbart om det underliggande antagandet är korrekt. Det vill säga att homeopatiska läkemedel skulle vara ordinära, utblandade och utspädda kemiska droger som agerar farmakologiskt enligt en linjär dos-effekt-relation.

Men, invänder forskarduon, det är de inte. Vid traditionell framställning av homeopatiska läkemedel, det vill säga den som anges i de homeopatiska farmakopeerna, vid fasta utgångssubstanser med inledande triturering, följd av potentiering med kraftiga skakningar efter varje dilution (utspädning), genereras nanopartiklar.

Nanopartiklarna skapas redan vid tritureringen och följer med i utspädningarna och skakningarna. De är i storleksordningen en till några hundra miljarddels meter och de mäts i nanometer (nm; ”nano” står för ”miljarddel”, det vill säga 10-9).

Nanoforskning fokuserar vanligen på nanopartiklar under 100 nm. Det handlar om de ofattbart små strukturernas värld – det går en miljon nm på en mm! – men det är fortfarande fråga om fysiska kroppar.

Homeopatiska läkemedel skiljer sig således från konventionella läkemedel, både till sin natur och till hur de verkar och de består enligt forskarna av nanopartiklar, till skillnad från ”vanliga” kemiska läkemedel. De arbetar inifrån organismen genom att stimulera olika nätverk och påverkar hela organismen (fysiologiskt), inte genom att undertrycka symtom i olika organ (farmakologiskt).

Kiselnanopartiklar från glasrör

Det finns fortfarande en osäkerhet kring vad som händer vid själva framställandet av homeopatiska läkemedel som forskningen har kvar att utreda, påpekar Bell och Koithan. Antingen bildas nanopartiklar av ursprungstinkturens substanser, eller av kisel som lossnar från glasrören i samband med de kraftiga skakningarna, eller både-och. Nanopartiklar av kisel är mycket reaktiva och de bildar komplicerade och mycket stora ytstrukturer. Urtinkturens substanser fastnar på nanopartiklarnas ytor i strukturerna.

Kiselnanostrukturer är speciella eftersom de kan bibehålla strukturer även när de utsätts för torka. Det homeopatiska utspädda läkemedlet (som adsorberats i nanostrukturerna) torkas (absorberas) ju oftast in i laktospiller för lagring och transport. Därför måste en hållbar teoretisk modell som förklarar de homeopatiska läkemedlens effekt även förklara hur kisel och proteinstrukturer kan behållas intakta vid intorkning i sockerpiller, understryker Bell och Koithan.

Innehåller substanser

Avancerade undersökningar med moderna utrustningar, som transmissionselektronmikroskop, har påvisat nanopartiklar av ursprungssubstansen i homeopatiska läkemedel. Bland annat har ett indiskt forskningsteam, Chikramane PS et al, visat att sex vanliga homeopatiska läkemedel gjorda på metaller innehöll mycket små aggregat av metallerna. Se artikel på Dagens Homeopati.

De indiska fynden, och möjligheten att avskalade kiselnanopartiklar från potentieringsglasens insida kan ha tagit upp den homeopatiska läkemedelssubstansen redan i de allra första potentieringsstegen och sedan bär den vidare genom följande steg, skyddad för yttre påverkan, innebär att Avogadros regel inte är tillämplig vid bedömning av huruvida någon del av ursprungssubstansen kan finnas kvar vid stora utspädningar, det vill säga i höga potenser.

Det är således ett faktum att homeopatiska läkemedel innehåller substanser och att det inte handlar om utspätt vatten. Det är plausibelt – och i viss mån klarlagt – att homeopatiska läkemedel i spädningsgrader över både över och under Avogadros tal kan innehålla aggregat, ihopklumpningar, av substanser. Samt att de i alla potenser innehåller nanopartiklar som kan vara bärare av ursprungssubstansen.

Teoretisk modell

Bell och Koithan presenterar i nästa steg en modell som kan förklara hur dessa homeopatiska läkemedel med nanopartiklar verkar i en organism. De utgår alltså från hypotesen att nanopartiklar av ursprungssubstansen mångfaldigas genom upprepad potentiering, det vill säga utspädning och kraftig skakning.

Förklaringsmodellen NPCAS omfattar tre antaganden och fyra principer.

Gå gärna till källan om du vill läsa om detta beskrivet med forskarnas egna ord och begrepp. Jag ”översätter” här till ett mer begripligt språk. Eftersom modellen omfattar ett flertal forskningsområden och bland annat tar upp kemiska, medicinska, biologiska, biokemiska, psykologiska och neurologiska fenomen, innehåller studien många områdesbestämda begrepp att reda ut och förklara. Det finns inte utrymme för det i denna korta översiktliga sammanfattning.

Antagande 1:

Människan/organismen har komplexa adaptiva (anpassnings- och förändringsbara) system eller ”självorganiserande” nätverk som är ihopkopplade med varandra.

Antagande 2:

I organismens större självorganiserande nätverk ingår bland andra nervsystemet, det endokrina systemet, immunsystemet och det metaboliska systemet. Samtliga interagerar och reagerar på påverkan (stressorer) utifrån. Yttre (exogena), men även inre (endogena) stressorer ger stimuli som kan rubba den homeostatiska balansen hos en människa som organism. Med homeostas menas ett stabilt tillstånd i ett biologiskt system. En viktig homeostatisk mekanism är till exempel reglering av blodsockernivåer.

Antagande 3:

Om en organisms adaptiva förmåga, det vill säga förmåga till anpassning, överbelastas, och detta sker över lång tid och med stark intensitet kan det leda till funktionella förändringar i en organism, och på sikt ge kroniska besvär. Besvären manifesterar sig som komplexa, icke-linjära, dynamiska mönster som bestäms av den enskilda personens genetiska och epigenetiska faktorer samt livsstil.

Här vill jag inflika att utvecklingen från frisk till sjuk till följd av påfrestningar (stressorer) är något varje behandlande homeopat är medveten om. Att kartlägga besvären och epigenetiska spår ingår som en del i arbetssättet för en klassisk homeopat. Vi får välkomna att även den vanliga sjukvården och medicinforskningen äntligen börjat intressera sig för epigenetiken, något som homeopater känt till och arbetat med sedan över 200 år tillbaka.

Fyra principer

De fyra principer som Bell och Koithan presenterar i sin NPCAS-modell handlar om att förklara de homeopatiska läkemedlens effekter. Återigen, jag rekommenderar intresserade läsare att gå till källan, här ger jag en översiktlig sammanfattning.

A: Homeopatiska läkemedel är mycket reaktiva nanopartikelsubstanser från urtinkturer, och/eller nanopartiklar från kisel som den homeopatiska urtinkturen infiltrerat och modifierat. Homeopatiska läkemedel är INTE kemiska droger i exempelvis pillerbulk-form (det vill säga konventionella mediciner).

B: Nanopartiklar i homeopatiska läkemedel stimulerar en komplex reaktion i organismen. Reaktionen sker i de olika nätverken (nerv-, hormon-, immun- och det metaboliska systemet) tills det med tiden omfattar organismens hela självorganisering. Ett homeopatiskt simillimum – det vill säga det allra mest liknande/passande homeopatiska läkemedlet för just det tillstånd patienten befinner sig i – agerar som en biologisk retning på ”låg” men viktig nivå, en signal, stressor, för hela organismen.

C: Läkemedlets nanopartiklar stimulerar förändringar i motsatt riktning mot den ursprungliga utvecklingen av besvären (sjukdomen). Den sjukdomsrelaterade ”maladaptionen”, anpassningsstörningen, har skapat en obalans i systemet. Det korrekta homeopatiska läkemedlet i låg dos frigör ett upphävande och omsvängning av störningarna. Det homeopatiska läkemedlets effekt på organismen involverar icke-linjära fysiologiska fenomen som hormesis, cross-adaptation, tids-beroende sensitization och cross-sensitization/oscillation (begreppen förklaras längre fram).

D: De adaptiva förändringar som det korrekta homeopatiska läkemedlet väcker stärker systemets motståndskraft. En lyckad behandling av en patient innebär att patientens/organismens komplexa nätverk kan stå emot framtida homeostatiska störningar både på lokala nivåer och som helhet.

Begreppen i modellen

Som jag redan nämnt kallar Bell och Koithan sin modell för NPCAS, som står för nanoparticle-allostatic cross-adaptation-sensitization.

ALLOSTATIC: Ett centralt begrepp i modellen är ”allostatic stress response network”. Det handlar om att stressorer från omgivningen sätter igång organismens olika försvarssystem på en fysiologisk nivå. De olika nätverken, däribland nerv-, immun-, hormon- och det metaboliska systemet, reagerar på signaler. Exempel på stressorer är infektioner, kemiska ämnen, psykiska påfrestningar och elektromagnetiska retningar, det vill säga stimuli som upplevs som ett hot mot eller påverkan på organismen. Lågintensiva stressorer stimulerar systemen att återställa balansen, homeostasen, i organismen. Ett homeopatiskt simillimum agerar som en djupverkande modifierande signal i kroniska tillstånd. De stimulerar, över tid, till läkning.

Enligt Bell och Koithan är hjärnan och de delar av hjärnan som uppfattar hot från omgivningen, som prefrontala cortex (den främre delen av hjärnans pannlob), hippocampus och amygdala, inblandade. Cytokiner är små proteiner som produceras av immunsystemet och som fungerar som signalmolekyler mellan celler och hjärnan. Homeopatiska läkemedel aktiverar cytokiner.

CROSS-ADAPTATION: Kors-anpassning är ett dokumenterat fysiologiskt och biokemiskt fenomen som innebär att olika stressorer kan påverka samma mellanled i de biologiska allostatiska nätverken och skapa liknande reaktioner. De förändringar som stressorer stimulerar till kan vara dubbelriktade. En lågintensiv stressor (det homeopatiska nanopartikelläkemedlet) kan producera adaptiva förändringar i motsatt riktning och med motsatt verkan till en högintensiv stressor (som ursprungligen orsakat sjukdomstillståndet).

TIDS-BEROENDE SENSITIZATION, TDS: Homeopatiska läkemedel kan starta mekanismer som både utnyttjar enskilda cellers och hela nervsystemets grundläggande förmåga till anpassning och omformning (”plasticitet”) och kan till och med kan förändra själva denna förmåga (”metaplasticitet”). Detta är mekanismer som är välkända från exempelvis inlärning och minnesträning. Det sker genom stimulering (”priming”) som progressivt förstärker reaktionerna på svaga läkemedelsretningar – av korrekt valt homeopatiskt medel. Stimuleringen bör upprepas med noga avpassade tidsintervall. Den kan även skapa ett slags överkänslighet med reaktion i motsatt riktning, som dock är ändamålsenlig för att allt snabbare och starkare kunna möta en (eventuell) upprepning av den ursprungliga störningen/sjukdomen. Förloppet kan te sig som en pendling – ”oscillation” – mellan motsatta reaktioner på samma stimuli/stressor på vägen mot tillfrisknande. Det blir en form av successiva överkänslighetsreaktioner. Bell och Koithan beskriver detta ungefär som att den homeopatiska läkemedelsreaktionen kan jämföras med kända reaktioner inom den ”vanliga” fysiologin och psykologin, som hypersensibilisering, desensibilisering, omvända reaktioner och så vidare.

HORMESIS: Termen har mest använts av toxikologer. Hormesis avser ett fenomen inom biologin där en stressor är positiv (leder till en positiv förändring) i låga/rimliga doser men skadlig och negativ (leder till en negativ förändring) i höga doser. Förändringarna sker på cellulär och molekylär nivå. Reaktionen i cellen kan vara att öka produktionen av reparativa proteiner eller antioxidativa enzymer.

BIFASISK: En bifasisk dos har två faser med skilda verkningar.

Ger bättre motståndskraft

Sammanfattningsvis utgår NPCAS-modellen som Bell och Koithan lanserar från att homeopatiska läkemedel innehåller aktiva nanopartiklar från urtinkturen och/eller från nanopartiklar av kisel som modifierats/”laddats” av urtinkturen. Dessa är ojämnt finfördelade i vatten (kolloider).

En kolloid består i allmänhet av ett fast ämne som är finfördelat i en vätska. Ämnets partikelstorlek kan vara mellan en och tusen nanometer. En kolloid är heterogen i mikroskala men homogen i makroskala. Kolloidala partiklar har stor förmåga att tränga genom biologiska vävnader men inte på samma sätt som enskilda lösta joner.

Nanopartiklar har speciella biologiska och fysikalisk-kemiska egenskaper. De kan på grund av sin ytstruktur adsorbera, alltså ta upp/binda till sig, andra nanopartiklar som proteiner och DNA och fungera katalytiskt, som att starta eller underlätta kemiska förlopp. De homeopatiska läkemedlen skiljer sig alltså helt från konventionella läkemedel genom sin struktur, morfologi (form och uppbyggnad) och sina funktionella egenskaper, fastslår Bell och Koithan.

Homeopatiska medel föreskrivs i låga doser och fördelas över tid. De fungerar som biologiska signaler som stimulerar/förstärker organismens eget biologiska svar på stressorer. De förändrar den biologiska funktionen hos en organism genom att de påverkar immunsystemet och övriga system som är viktiga för att en organism ska vara i balans. Nanopartiklar kan fungera bifasiskt och framkalla växlande reaktioner i organismen, i olika faser och över olika verkningstid. De förstärker effekter i organismen som motverkar tidigare påverkan av stressorer så att hälsan återställs, samt förbättrar systemens framtida motståndskraft mot de stressorer som skapat obalanser.

Ett korrekt valt och doserat homeopatiskt läkemedel främjar organismens motståndskraft och återhämtning från sjukdom. Typiskt är att tillfrisknandet följer ”Herings lag”: uppifrån och nedåt, inifrån och utåt, i omvänd ordning mot hur de olika sjukdomssymtomen uppträtt.

Mina reflexioner:

Bell och Koithan hoppas att NPCAS-modellen ska bidra till att utveckla specifika testbara hypoteser för fortsatt forskning på homeopatiska läkemedel.

Det är bara att instämma: med en bra och gärna vacker (som den föreliggande) teoretisk modell som grund kan fortsatt forskning utveckla och fördjupa förståelsen av de homeopatiska läkemedlens verkningar. Fortsatt forskning kan fördjupa kunskapen och räta ut kvarvarande frågetecken – och bevisa eller förkasta de hypoteser som forskningsduon lägger fram.

Det riktigt intressanta med modellen är utgångspunkten att homeopatiska läkemedel i allt väsentligt fungerar på ett helt annat sätt än skolmedicinens kemiska droger. Om detta i framtiden kan leda till att det skolmedicinska etablissemanget inser att homeopatiska läkemedel verkar på sitt eget genomgripande sätt och involverar hela organismen, kan det öka förståelsen för att homeopati har en rättmätig plats som den självständiga medicinska behandlingsmetod den är.

Inom den vanliga konventionella medicinska forskningen idag ägnas stort intresse åt nanomedicin. Bland annat försöker man skapa målsökande läkemedel där en idé är att man ska skicka läkemedel inkapslade i nanostrukturer för att läkemedlet ska frisläppas inne i exempelvis en cancertumör.

Här pekar Bell och Koithan i sin modell på en skillnad mellan den konventionella medicinens synsätt och den homeopatiska läkekonsten: medan den vanliga sjukvården är inriktad på att åtgärda symtom genom läkemedel som verkar ”utifrån” (helst på enskilda organ eller delar av organ) så arbetar den homeopatiska läkekonsten med att stärka de självorganiserande nätverken så att organismen rättar till obalanser inifrån!

Redan för över 200 år sedan fastslog den homeopatiska läkekonstens grundare Samuel Hahnemann att ”läkarens högsta och enda kallelse är att göra sjuka människor friska” och att det bör ske så att sjukdomen förintas i hela sitt omfång på ”snabbaste, tillförlitligaste och oskadligaste sätt”.

Det vill säga, redan för över 200 år sedan insåg en läkare att en sjukdom bör förintas ”i hela sitt omfång”. Det är fortfarande precis det den homeopatiska läkekonsten handlar om: att återställa en organism till hälsa. Med Bells och Koithans modell är vi kanske ett steg närmare även en teoretisk förklaring till det vi ser i daglig klinisk praktik.

KÄLLA: http://www.biomedcentral.com/1472-6882/12/191